Kategorier
Prisjakt

Klas-Kent

Medlem sen 2010-02-14
24
Bidrag
16
Hjälpsamröster
Sid Meier's Civilization VI (Switch)
3.6
(3)
169 kr
6 månader sedan
Detta är på många sätt ett grymt spel. Jag köpte det på en gång när jag hittade det. Ett riktigt strategi/civilisationsbyggare som TV-spel är ju helt fantastiskt! Men det levde inte riktig upp till förväntningarna. Visst det innehåller en massa och man kan verkligen nörda ner sig i det. Det som däremot verkligen drar ner spelet är själva kärnan i det. Civilization är turordningsbaserat där en dag utgör en tur. För att bygga och levla upp måste du vänta ett antal dagar, dessa bestäms av olika parametrar och du kan förstås påverka dem en del, men inte i början. I slutändan blir detta bara begränsande, en kamp mot klockan och ett extremt segstartat spel. Antingen finner man inget negativt i detta och förälskar sig, nördar ner sig i detta spels mångfald och komplexitet, eller så gör man som jag. Bytte in det och för ett fantastiskt erbjudande på Doom. Nu ska det allt bli spel av!
The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Wii U)
4.3
(15)
719 kr
4 år sedan*
Efter drygt 200 timmar känner jag mig förbered för att möta Calamity Ganon. Jag har hittat och klarat varje helgedom (shrine). Jag har levlat upp min utrustning. Jag är redo! Jag är förvånad över att det har tagit så många timmar. Det har inte märkts av. Kul har det varit, men kantat av besvikelser. Jag blev besviken redan när jag öppnade den elektroniska manualen och den innehöll ingenting. Bara tråkig juridisk information och kontaktuppgifter för support. Inte särskilt upphetsande. När spelet väl var igång och Gamepadens skärm blinkar tomt mot mig med uppmaningen ”Tap here to play on the Wii U GamePad only.” blev jag så besviken att jag gick ut på miiverse och frågade om detta var ett skämt. Skärmen används inte alls i spelet (förutom off-TV play) vilket gör att det inte finns någon anledning till att släppa det till Wii U. Allt detta snack från Aonuma om att de skulle göra helt nya grejer med skärmen är glömt och man börjar förstå varför han varit så tyst om spelet sedan den långa fördröjningen. Låt dig alltså inte luras att köpa det till Wii U! Detta är ett Switchspel och ska antagligen upplevas på ett Switch. I början av spelet får man spela en kort introducerande del där man är begränsad i vart man kan gå. Denna fungerar som en manual därav avsaknaden av en manual. Min rekommendation för nya spelare är att stanna där så länge som möjligt och utforska allt. Då kommer du ha mycket roligare när du kommer ut i resten av världen. Här får du nämligen lära dig allt du behöver kunna. Under denna första del av spelet låses allt upp som finns att låsas upp i spelet. Breath of the Wild saknar nämligen alla dessa smarta föremål som de gamla spelen hade. Det är bra många gånger man saknar hook-shoten. Den variation som de olika föremålen uppbådade i de gamla spelen saknas helt. BotW är väldigt enformigt och upprepande. Det du gjort under den första introducerande delen är vad du kommer fortsätta göra timme efter timme. Hur kan det då vara så att man faktiskt fortsätter? Jo, på grund av nyfikenheten och lusten att utforska. Världen är så stor att den nästan aldrig tar slut och man vet aldrig vad som döljer sig runt nästa krön. Det finns alltid något nytt att upptäcka: en ny by, nya ruiner, ett suspekt träd eller en sten som ligger konstigt. Och överallt hittar man nya vapen, rupees eller en korok (samlingsobjektet i Breath of the Wild). Det är som att plocka svamp, man letar efter nåt som sticker ut och får en liten belöning för det. Dock är det inga stora belöningar man får, finns egentligen inga stora belöningar i huvud taget i spelet. Men det är kul att leta i alla fall och man uppehåller sig länge i ett område innan man ger sig vidare till nya outforskade ställen. Utforskandet av vildmarken är kärnan i spelet. Allt det andra är bara fluff och det fluffigaste fluffet är storyn. Ganska snabbt blev side questen prio ett. Detta är side questens Zelda! De är många och de går mer eller mindre ut på att upptäcka och utforska världen ännu mer. Aldrig tidigare har en story varit så platt och oengagerade och karaktärerna så livlösa och tråkiga i ett zeldaspel. Det finns bara fem grottor, fyra Devine Beasts och Hyrule Castle. Bossarna i bestarna är ett skämt. Har du mött en så har du mött alla, det är bara att byta pil efter vilket element bossen är uppbyggd av. Bestarna är dock roliga, smarta och kluriga pussel. Väldigt bra gjort. Men det allt är så litet. Bestarna hade kanske inte kunnat vara större, men vägen till dem hade kunnat vara längre. Detta är något som går igen genom hela spelet. Allt är så smått. Byarna är jättesmå och finns inte alls mycket att göra i dem, grottorna är som sagt jättekorta, världen är full av helgedomar som är en typ av minigrottor med små pussel eller en kort bosstrid i. Det finns mycket, men det är smått. Trots att spelvärld i BotW är det största inom Zelda-serien är BotW det kortaste och fattigaste zeldat någonsin. Faktum är att Twilight Princess fortfarande känns som det största zeldaspelet, även till ytan. Det känns längre mellan Faron Woods och Snow Peak i TP än vad det känns mellan Gerudo Dessert och Akkala Highlands i BotW. Förutom utforskandet är, liksom i alla andra zeldaspel, striderna huvudgöromålet i BotW. Stridsmekanismen är i jämförelse med TP en nedgradering. På många sätt är den som i Skyward Sword, men istället för rörelsekontroller så är det knapptryckningar som gäller. Vilket förstås blir ganska lamt och man sitter mest bara och pepprar Y-knappen. Wiifjärrkontroll med Nun-Chuck som kontroll alternativ skulle lyfta striderna avsevärt. Gamepaden används ju i alla fall inte! Att spela med ”pro”-kontrollen är väldigt frestande då man bara blir ledsen varje gång man tittar ner på Gamepadens skärm för att konsultera kartan men får till svar ”Tap here to play on the Wii U GamePad only.” men då tappar man ju rörelsekontrollen. Vilket framför allt gör bågskyttet precisionslöst och taffligt. Därför skulle det ha varit fantastisk om man hade kunnat spela med ”pro”-kontrollen och Wiifjärrkontrollen tillsammans som i flerspelarläget i Splatoon. Svårighetsgraden i spelet är ganska speciell. Det går från att vara skritsvårt till apenkelt ju längre in i spelet man kommer. Detta fungerar visserligen väldigt bra med storyn som går ut på att Link ska förbereda sig för att besegra Calamity Ganon. Ju starkare Link blir desto enklare blir det, helt enkelt. Det är dock inte jätteroligt när all utmaning försvinner. Som sagt jag var redo att ta mig ann Hyrule Castle. Förbered till max. Ganska snart upptäckte jag att det var asenkelt att klättra upp till Calamity Gannons lilla näste utan att bli upptäckt eller särskilt störd av fiender. Efter en tio minuter, eller vad slutstriden tar, ser jag eftertexterna rulla och har en skeptisk min i fejan. Kunde detta verkligen ha varit slutstriden, tänker jag. Detta är antagligen det största antiklimax i spelhistorien. Så här i efterhand känns det som att detta spel borde ha hetat Breath of the Wild: The Legend of Zelda och varit ett vildmarksöverlevarspel med zeldatema. Istället för Link skulle man vara en av alla dessa äventyrare som man mött på vägarna. Det skulle inte ha funnits någon story. Spelet skulle istället gå ut på att utforska detta postapokalyptiska Hyrule och döda monster för att samla byte. Det hade blivit ett bra mycket bättre spel. Nu känns det mest som att spelet vill vara ett vildmarkspel, men har tvingats in i Zeldauniversat. Som en ojämn pusselbit de tryck in i Zeldauniversats tidslinje.
*Redigerades ett år sedan
NetOnNet
Utmärkt
(500+)
Usel
5 år sedan*
Förbokade den nya LG G5, skulle få hem telefonen den 29:e april. Fick dock ett mejl dagen efter att jag lagt ordern, den 27:e april, att det kommer bli förseningar, men att de skickar produkten så fort den kommer in på lagret och att de hör av sig. Står fortfarande på hemsidan att säljstart är den 29:e. Den 1:e maj kollar jag hemsidan och då finns telefonen i lager, tänker att jag då säkert kommer få den snart. Går några dagar utan svar och den 4:e ringer jag kundservice och frågar vad som händer. Får svaret att visst är telefonen i lager men de kommer inte att skicka den förr än den 9:e för att fixa avtalen med abonnemanget. Jag har inte tid att vänta så länge så jag avbryter så klart ordern. Nej, förboka hos netonnet ska man tydligen inte göra.
*Redigerades 5 år sedan
Devil's Third (Wii U)
3.8
(3)
5 år sedan*
Du vet att ett spel är ett dåligt Wii U spel när Gamepaden ger ifrån sig samma ljud som TV:ns högtalare. Då vet man att de inte kommer att använda sig av den andra skärmen till något annat än Off-TV Play. Just så är det med Devil’s Third, men det är för hårt att döma ut det som ett dåligt spel! De flesta recensenterna har utdelat dåliga betyg och det är till viss del med rätta, men oftast har detta skett på felaktiga grunder. Det första man inser när man dyker ner i spelet är att det i första hand är ett online multiplayer spel. Enspelarläget är mer av ett kort och trevligt tillägg. Något alla recensenter har missat. Det är online som Devil’s Third kommer till sin rätt och faktiskt blir ett schysst spel! Blandningen av förstapersonsskjutare och tredjepersonfighting blir fantastiskt kul online. Lägg till att din karaktär är väldigt smidig och kan klättra upp för i princip vilken vägg som helst på banan. I ena stunden står du uppe på ett kyrktak och prickar huvudet på en fiende på andra sidan banan och i andra stunden kastar du dig ner från taket och sprättar upp halsen på någon som råkar gå förbi, sedan kutar du iväg och mejar ner två stycken som fäktas med varandra lite längre bort. Tempot kan bli så otroligt högt och du känner dig som en kung för att i nästa sekund bli delad på mitten av någon annan som är mitt inne i sitt flyt. Mellan matcherna slänger man iväg korta, snabba kommentarer i chatten och har det riktigt trevligt. Det verkar som det bara är mysiga och snälla människor som spelar! Helt knäpp med tanke på vad man gör med varandra på slagfältet. Som för att öka gemenskapen kan man också gå med eller starta klaner och bygga upp egna fort. Man så att säga möblerar färdiga banor med olika byggnader, fällor och grejer. Sedan får man som klan attackera andras fort eller försvara sitt eget från andra klaners attacker. Liksom i Splatoon levlar man upp din karaktär och köper olika utrustningar med olika attribut. På så sätt sätter man en personlig prägel på sin karaktär och det blir enkelt att skilja mellan varandra ute på fältet. Man lär sig snabbt att känna igen vem som är vem och vem som är roligast att ta närstrid med. Att börja spela online tar dock jättelång tid. Det är långa laddnings tider hela tiden över allt, vilket tyvärr gör en väldigt oflexibel. Man vill inte gå och ändra på saker för då får man bara stå och vänta. Men i övrigt är Devil’s Third riktigt kul att spela online! Enspelarläget känns däremot ganska fattigt. Det är extremt linjära banor som inte alls låter Ivan, alltså du, blomma ut till sin fulla potential. Man spelar ju ändå en karaktär som kan ta sig i princip över allt och som har ett blodtörstigt vilddjur inom sig som helst bara vill kasta sig över fienden (som i flerspelarläget), men banorna är utformade som trånga korridorer och tvingar dig att gömma dig bakom det ena skyddet efter det andra. Trots det är det ändå ganska kul. Det har en väldigt klassisk känsla över sig. Man mejar sig igenom banorna fram till en ordentlig bossfight av den gamla skolan; attackera, hoppa undan, attackera, hoppa undan osv. Svårighetsgraden ligger där på gränsen till att bli för svårt och utmanar dig hela tiden till att bli lite bättre, till att lära dig kontrollera Ivan lite smidigare. Väldigt kul och belönande när man tar sig förbi ett hinder eller en boss man fastnat på. Jag kan säga att det känns som man är bäst i världen när man besegrar den sista bossen. Men där finns det också en leader board som bevisar motsatsen… Som ni kan läsa er till så är gameplayet riktigt kul, men det finns ändå många brister. I huvudtaget osar det budget över hela spelet. De började utveckla spelet för fem år sen och det känns verkligen som att det skulle ha släppts för fem år sen, om inte tidigare. Grafiken är väldigt ojämn. Vissa banor är fina, andra känns som man har gått bakåt i tiden. Gamepadens andra skärm används inte till nånting förutom Off-TV Play, det är bara i flerspelarlägets meny den används till nåt annat än att vara svart. En liten besvikelse när det ändå är Nintendo som publicerat spelet. Dessutom och det tycker jag nästan är värst har man inte använt sig av motion alls. Detta känns som ett stort misstag. Att styra kameran som i Splatoon hade hjälpt spelet och fightingen mycket. Men nu måste man släppa knapparna och vrida på spaken. Det är många gånger som man fäktas i blindo bredvid motståndarna eller missar en öppning för att man måste rätta till kameravinkeln. I slut ändan lägger man ifrån sig Gamepaden och spelar med ”pro” kontrollen istället (så som det antagligen är tänkt att man ska göra då de började utveckla det till dual shocken). Devil’s Third kunde ha varit så mycket mer, det har gameplayet men saknar förpackningen, kan man säga. Du kommer att ha kul med det, men lägga undan det så fort nåt annat dyker upp. När du sedan vänder åter till det, kommer det fortfarande att vara kul.
*Redigerades 5 år sedan
Mario Kart 8 (Wii U)
4.4
(30)
599 kr
7 år sedan*
Detta är essentiellt bara ett nytt Mario Kart Wii. Man skulle kunna kalla det för Mario Kart Wii 3 (Mario Kart 7 är 2:an). Det finns inget nytt som är särskilt revolutionerande. Men ett nytt Mario Kart Wii är inte illa. Som sådant har de finjusterat serien lite till, men också gjort vissa missar. Det som skulle ha kunnat vara revolutionerande är användningen av Gamepaden, men Nintendo lyckades inte komma på något så den används bara för att spela utan TV:n, visa kartan eller tuta. Att låta en spelare spela på Gamepadskärmen och en på TV-skärmen har de inte ens kunnat få till. Det hela blir väldigt platt. Tillskillnad från Mario Kart 7 är de nya banorna bra och de har lyckats göra glidarna och möjligheten att köra under vattnet vettigt, lite tack vare anti-gravitationen. Det finns nya roliga och coola karts och bikes, men karaktärslistan har vissa brister. Pink Gold Peach? Kloner är inte roliga. Varför inte göra dem till costumes istället och ge mer plats för unika karaktärer. Finns ju många vi saknar. Däremot är det kul att kooplingarna är med! Battle läget har uppdaterade regler som är helt fantastiska men av någon anledning orkade de inte göra några banor för detta läge. Istället används samma banor som för racen. Det kunde ha blivit så bra! Online läget har de lyckats slipa till lite extra efter 7:an och det funkar bra. Man känner igen sig, men har ändå lite mer sen förra gången. Miiverse har de lyckats få in genom att man kan lägga upp filmer och spöktider. Tyvärr kan man inte redigera filmerna så mycket, så det är inte särskilt kul att ladda upp nåt. Det finns lite att jobba med där. Och det är väl lite så spelet upplevs i huvudtaget, det finns mer de hade kunnat göra. Det värsta och anledningen till mitt låga betyg är dock de DLC-paket som har blivit utannonserade. Det är jätte roligt att de gjort det möjligt för DLC, men varför inte göra något vettigt av det? De har nämligen bestämt sig för att nu blanda sina serier hejvilt och släppa ett Zelda-paket och ett Animal Crossing-paket. Helt sjukt! Zelda och Mario Kart är verkligen inte en bra blandning, de passar inte ihop. Tanken på att Link ska sitta på Mr. Scooty (en töntig moppeliknande bike, som jag personligen gillar mycket) och snurra runt för att han körde på ett bananskal som Toad har kastat bakom sig får en att vilja skratta. Men när man minns att det är en officiell Nintendo produkt och inte bara ett fan-made skämt, börjar man gråta. Varför gör man något sådant? Det är så långt ifrån Zelda och inte är varumärket Mario uttömt så att man är tvungen att hämta saker från ett annat varumärke? Kom igen! Ni har två spel inom Mariovarumärket som snart kommer ut, Yoshi's Wolly World och Captain Toad's Treasure Tracker. Varför gjorde man inte två paket med dem som tema? Nej, det här är illa och verkligen inte acceptabelt.
*Redigerades 7 år sedan
Spelbutiken.se
Utmärkt
(500+)
Usel
7 år sedan*
Jag förbokade Mario Kart 8 och förväntade mig att få spelet fredagen 30/5. Dock fick jag inte spelet förr än efter helgen på måndagen 2/6. Jag hörde av mig till kundtjänst via mejl på fredagen och fick svar först på måndag morgon, för att uttrycka mitt missnöje med att inte få min förbokade vara i tid. Deras kundservice gav dock endast korta intet sägande svar. Problemet är helt enkelt att det är otrevlig service som inte hjälper till på något sätt. En enkel ursäkt hade ju faktiskt räckt. Det enda positiva med Spelbutiken är att de ofta har billiga priser. Men det blir nog inga fler förbokningar hos dem om de inte kan se till att spelet kommer i tid, eller i alla fall visa någon form av service mind när det inte blir som det är tänkt. Besviken, man vill gilla Spelbutiken då det är en dedikerad spelbutik på nätet, men de gör det svårt för en.
*Redigerades 7 år sedan
Spirit Camera: The Cursed Memoir (3DS)
2.8
(1)
1 005 kr
7 år sedan*
Förutom en 3DS och spelkassetten behöver du inlevelseförmåga och en stark lampa (om du inte vill spela i dagsljus förstås) för att spela detta spel. Har du detta så kan du förbereda dig på en ganska så läskig upplevelse. Storyn är klassisk japansk vandringssägensskräck, i samma stuk som filmerna One Missed Call och The Ring. Alltså där man drabbas av en förbannelse av att göra något specifikt vardagligt, som att få ett telefonsamtal eller att se en video. I detta fall är det att läsa en bok. Myten är att om man läser en viss lila dagboks första sida så dras man in i boken och det är just detta man är med om. Med hjälp av Camera Obscura ska man nu lösa gåtan med dagboken och bryta förbannelsen. Ett ganska schysst upplägg! Okej då, kanske inte så schysst i sig, men om man lägger till AR teknologi så blir upplägget riktigt schysst! Det är just det som man gjort i Cursed Memoir, för i varje spelfodral ligger också ett AR häfte som är den lila dagboken från legenden. Med hjälp av din inlevelseförmåga suddar detta lilla häfte ut skillnaden mellan spelets värld och din värld. Det är nu du får användning av din starka lampa, 60 W räcker om du nu inte vill spela under solen trygga överblickande förstås. 3DS'n behöver nämligen mycket ljus för kunna läsa av AR häftet. Detta är något som spelet har fått kritik för. Vissa recensenter tänker nämligen att man inte kan spela ett skräckspel med tända lampor. I vanliga fall har de ju helt rätt men detta är inte ett vanligt fall. Jag menar hur läser man en bok i mörkret? För det är just det man gör i detta spel. Boken från spelet ligger på bordet framför dig, du behöver undersöka den för att lyfta förbannelsen från dig själv. Då behöver du tända din lampa för att kunna se något i denna bok. Det är logik, men antingen har dessa recensenter extremt bra mörkerseende eller så tänkte de inte på att de inte kommer se något om de släcker lampan. Men funkar spelet rent tekniskt då? Ja, om du har en tillräckligt stark lampa eller spelar under dagen kommer du inte ha några som helst problem med att läsa in de olika sidorna i häftet. Rent stämningsmässigt då, skrämmer spelet upp en? Så länge du har en gnutta inlevelseförmåga och kan leka med i spelets regler så kommer spelet lyckas att sudda ut gränsen mellan din värld och spelets värld. Du kommer att hålla den lila dagboken i din hand. Förbannelsen kommer att drabba dig och du kommer vilja lyfta den ifrån dig, och detta gärna redan i natt. Därför är det också så fantastiskt att utvecklarna lät spelet vara så pass kort att du hinner spela ut det under en natt. Det gör händelsen så mycket mer autentiskt. Hade man behövt lägga ifrån sig spelet och gå lägga sig, vakna upp nästa dag och allt är som vanligt man går till jobbet, dricker kaffe, åker hem och sen kommer på att man har ett schysst spel att klara ut, då hade denna illusion av att verkligen vara under förbannelsen försvunnit helt. Du hade haft den under första natten, men inte under den andra. Det hade varit som när man var liten och hade fått igång en asbra lek med en kompis, men när man skulle fortsätta där man var sist kändes det inte alls lika fantastiskt som innan mamma hade ropade in en till mat. Detta är det andra som spelet fått mycket kritik för, att det är för kort. Men igen är det recensenter som utgår från mallar där ett bra spel ska vara långt. Nej, att spelet är kort ger det en känsla av att det är på riktigt. Därför, när du sätter dig ner för att spela detta, spela då igenom storyn på en natt. Du kommer gilla det. Så okej, gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, men är det läskigt då? Ja, visst det finns en läskig underton och vissa delar av storyn är riktigt hemsk och obehaglig och vissa scener är riktigt läbbiga. Men som helhet fattas det faktiskt någonting. Jag vet inte hur de skulle ha fixat det, men det läskiga i myten är ju att man fastnar i dagboken. Denna klaustrofobiska känsla saknas helt och hållet i spelet. Istället är fokus på att lösa gåtorna i boken, och det är visserligen underhållande men inte särskilt läskigt. Förutom storyläget finns två andra lägen som förlänger livslängden av denna titel. Dessa innehåller minispel som använder sig av 3DS'ns kameror och AR häftet. Dessa är faktiskt roande och Spirit Camera läget är ganska äckligt. Tänk dig själv att rikta kameran mot din dotter och det visar sig att hon är besatt av ett spöke från någon läskig seriemördare, huga!
*Redigerades 7 år sedan
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds (3DS)
4.6
(20)
208 kr
7 år sedan*
The Legend of Zelda: A Link Between Worlds är framför allt en nostalgitripp. I ärlighetens namn tror jag att de extremt höga betygen och de fantastiska recensionerna detta spel har fått beror i stort sett på nostalgihöga recensenter. Spelet har nämligen hämtat sin värld ifrån A Link to the Past. Spelade man det på det tidiga 90-talet kommer man att känna igen sig i världen, i spelets upplägg med att hoppa mellan två världar och hur många av grottorna är uppbyggda. Dessutom kommer ett kärt återseende av karaktärer och fiender. Till och med storyn och händelseförloppen kommer att påminna om varandra. A Link Between Worlds är inte i någon egentlig mening en uppföljare till A Link to the Past, snarare en parallell legend som delar visa element, men ändå inte har något med varandra att göra. Spelet är snyggt med 60fps och 3D. Blir ett oerhört djup som Nintendo dragit stor nytta av i att framkalla en höjd känsla i tornen du kommer att bestiga, och i de avgrunder du kommer att ta dig över. Och att det är 60fps gör att allt går som smort. Hur de har använt sig utav den nedre skärmen är fantastiskt med att alltid ha kartan framme och det man kan göra med den, som att proppa den full med knappnålar. Att byta föremål går utmärkt antingen genom en föremålsskärm eller genom ett snabbare alternativ som tillåter dig fortsätta springa runt medan du byter. De båda sätten har sina fördelar i olika lägen. Denna gång står det dig fritt att välja i vilken ordning du vill klara grottorna, något som prisats högt. Jag tycker inte att denna frihet per definition är att föredra. Det beror helt och hållet på vad man i så fall tvingas ge upp. Jag tror att det är här som spelets negativa sidor kommer fram tydligast. Först och främst är det inget fel med att man kan välja fritt, det öppnar upp för mycket gott som utvecklarna har gjort riktigt fina grejor av. Men det har också hämmat andra delar i spelet vilket leder till att det första intrycket jag får är att det är för simpelt. För simpelt berättad story och för simpelt porträtterade karaktärer. Jag blir inte engagerad och får ingen innerlig relation till karaktärerna. Något som mycket beror på att spelet blir uppdelat i tre faser. Början, mitten då alla grottor ska tas igenom, och slutet. Det blir alltså en lång bit i berättandet då det inte sker så mycket och där mitt engagemang inte blir närt. Det andra som tyvärr drar ner spelet några snäpp är svårighetsgraden. Detta är antagligen det enklaste zeldat genom tiderna. Pusslarna är på tog för enkla och simpla. De får hela spelet att inte kännas som en utveckling utan snarare som en tillbakagång. Dock är den nya idén om att Link kan förvandla sig till en bild och springa längs väggarna genialisk och de har gjort så mycket snygga och smarta saker med det. Men det känns lite som att de har koncentrerat sig kring det så att de glömt det andra. De pussel som inte rör att bli en fläck på väggen är samma gamla grejor vi sett och gjort förut. Och att följa en vägg så långt det går kräver inte så mycket hjärngympa. Därför blir allt alldeles för enkelt och för simpelt. Här kunde de ha använt sig av de olika funktioner som 3DS'n har, så som de gjorde med DS zeldorna. Och bossarna ska vi inte prata om. Ingen boss imponerade på mig, även om den sista faktiskt är rätt roande. När det kommer till svårighetsgraden förlorar spelet mycket på denna frihet att välja grottornas ordning. Eftersom grottorna då också måste hålla en jämn svårighetsgrad. Om någon är på tok för svår än de andra kommer den ändå att alltid vara den sista grottan folk klarar. Om ordningen hade varit fixerad så skulle man istället kunna tillämpa en stegbar svårighetsgrad som följer hur Link blir allt starkare under spelets gång. Men skulle just du tycka att det är ett klurigt spel kan du vara lugn för utvecklarna har varit så pass vänliga att de satt ut en massa ledtrådsspöken där en sådan kanske skulle behövas. Det krävs ett par brillor för att se dem, vilket gör att för de som inte alls vill ha någon hjälp aldrig någonsin kommer att bli störda av dem. Riktigt snyggt gjort, även om jag tycker de curlar lite för mycket med spelarna. Något att lyfta fram är de många minispelen som är otroligt väl gjorda och underhållande. I och med Miiverse blir det också extremt enkelt att utmana sina vänner och peppa sig själv till bättre poäng. Ett spel går ut på att akta sig för cuccos som kommer flygande emot en. Detta spel visar verkligen hur perfekt cirkelplattan är för att styra Links rörelser. Street Pass funktionen går ut på att du skickar data på en Link med den uppsättning vapen som du just då har och mottar sådan data från andra spelare. Sedan får du slåss mot det data du mottagit och då har du också ett gäng utmaningar att ge dig på som till exempel att använda pilbågen vid det dödande slaget. Detta funkar riktigt bra och kan bjuda på extremt svåra fighter beroende på vem man möter. Kan bara säga att det inte är så konstigt att Ganon alltid åker på däng! När man klarat ut spelet för första gången låser man upp hjälte läget som är en svårighet högre. Det innebär mest att Link tar skada något så sjukt mycket mer, vilket gör spelet svårt till en början. Men när Link blivit starkare är det inte så svårt längre. Det motiverar dig dock att spela en gång till och jag måste säga att den andra spelomgången är bättre. Spelet växer på dig med sina om så simpla men charmiga karaktärer.
*Redigerades 7 år sedan
Resident Evil: The Mercenaries 3D (3DS)
2.8
(1)
129 kr
7 år sedan*
Om du har tröttnat på de gamla banorna i Raid Mode i Resident Evil: Revelations och känner att det är dags för lite DLC med nya banor, eller om du bara behöver lite miljöombyte från båtar, snö och flytande städer, eller om du helt enkelt saknar att huvuden exploderar om du skjuter på dem istället för att allt flyter ut till en slemmig hög på golvet, då är The Mercenaries 3D något för dig! Resident Evil: The Mercenaries 3D hittar sina rötter i Resident Evil 4:s Mercenaries tillägg, och är förlagan till det som blev Raid Mode i Revelations. Som sådan är det förstås sämre än Raid Mode. Sämre kontroller, sämre grafik och enklare upplägg. Upplägget är det samma som i 4:an. Du har en öppen bana som det kryllar av B.O.W:s på och du ska skjuta så många som möjligt för att samla poäng på den lilla tid som du har. Ett enkelt upplägg som låter tråkigt, men är faktiskt väldigt roande. Grafiken är helt värdelös, dock är 3D:n fin. Men o andra sidan så kan du skjuta sönder huvuden och även slå sönder dem! Kontrollerna är sämre än till Revelations, men det betyder inte att de är dåliga. Det är avsaknaden av en andra circlepad som krånglar till det. I Revelations löste de det med rörelsekänsligheten, vilket var helt underbart! Denna gång löste de det rätt snyggt med hjälp av att man ställer sig i det för Resident Evil klassiska attack läget, och det funkar väldigt bra. Man kan till och med röra på sig när man är i det läget. Funkar hur bra som helst och man känner absolut inget behov av ett Circle Pad Pro tillbehör. Det finns några saker som faktiskt är bättre på detta än vad de är i Raid Mode. Förutom att huvuden exploderar är närstridssystemet mycket mer detaljerat än vad det är i Raid Mode. Grunden är det samma, fienden måste hamna i ett tillstånd av smärta (vilket är snyggt denna gång och rent strategisk kontrollerbart till skillnad från Revelations fula fiskars hängande med huvudena) och då trycker man på Y som utlöser någon form av cool attack från din karaktär. Men det finns lite olika attacker beroende på i vilken ställning B.O.W:en hamnar i och från vilket håll du attackerar den. Väldigt roligt när man får grepp om hur man ska göra för att framkalla vilken attack. Dessutom, och som vi har väntat på detta, är Rebecca Chambers en spelbar karaktär! Och när vi ändå pratar om karaktärer kan jag också påpeka att det finns mycket att låsa upp och göra i spelet. Det är 8 karaktärer med en varsin alternativ utklädnad, ett gäng "skills" och medaljer som fungerar som "achievements" och "trophies", (vem behöver ett konsolltäckande system?). Så det är en del att göra i spelet ändå. Men det bästa med det med tanke på att det är ett Resident Evil spel är att det är vad det utger sig för att vara! Finns på Nintendo eShop för 100 kr!
*Redigerades 7 år sedan
Sida 1